Hej Orolig mamma! Det är fullt förståeligt att du är orolig för din dotter. Jag hör att du redan har gjort mycket för att försöka förmedla det till henne och att du vill hennes bästa. Jag tänker att det är bra att göra precis så som du gör i ditt mail till oss - utgå från konkreta saker du ser och lägger märke till i hennes beteende som gör att du reagerar och förstår att något inte är som det ska. Det som går emot hur du känner ditt barn. Tex " jag ser att du inte längre bryr dig om dina gamla vänner, att du inte orkar ta dig för med saker.... etc och det oroar mig eftersom jag vet att dina vänner/fritidsintresset/jobbet etc. har betytt mycket för dig". Eller "jag har förstått att du ljuger för mig om vissa saker, såsom det här med jobbet, och det gör mig ledsen eftersom jag är van vid att du är en öppen och ärlig tjej". Använd dina ord och dina exempel, förstås. Visa att du ser en skillnad i vad hon gör jämfört med vem hon egentligen är. Det kan vara så att det är lättare att formulera sig i skrift än i tal - kanske blir det lättare att hålla tonen mer neutral och saklig. Och kanske blir det också lättare för din dotter att ta emot orden om hon t.ex. får dem i ett brev. Det skulle också ge henne möjlighet att gå tillbaka och läsa om och om igen. Dina ord som mamma kommer att vara betydelsefulla - även om gensvaret inte blir det du helst av allt önskar just här och nu.
Jag förstår så väl hur du och pojkvännens mamma tänkte, att de båda behöver få hjälp på varsitt håll. Säkert är det så. Men det är säkert också så att pojkvännen är väldigt viktig för henne just nu, och när hon märker att man försöker sära på dem, så blir bindningen ännu starkare och motreaktionen blir att skydda det de har ihop. Gensvaret blir att ta avstånd och försvara sig som par. Hon praktiserar den makt hon har nu som myndig, även om hon fullt ut kanske inte förstått den andra sidan av ansvaret. Jag tror att ni föräldrar skulle vinna på att ställa frågor om hur hon och de tänker och noga lyssna på svaren. Fråga henne på vilket sätt ni kan vara till stöd för henne just nu. Du kan erbjuda dig att följa med till en behandlare med särskild kunskap om cannabis (se gärna listan av mottagningar här på sidan), men att dra dit henne med våld tror jag inte på.
Det är självklart så att ni alla i familjen påverkas av vad som händer med din dotter just nu. Du är inte ensam som orolig förälder. Det finns i många kommuner mottagningar där man kan få stöd även som anhörig till någon med missbruksproblem, att prata om de känslor som väcks hos en själv och strategier för att bemöta den man oroar sig för. Ibland har det också den positiva bieffekten att den familjemedlem som använder droger blir tillräckligt nyfiken för att följa med. Det finns också självhjälpsgrupper för anhöriga - Al-Anon och Ala-Teen är 12-stegsrörelsens grupper för anhöriga, och FMN (föräldraföreningen mot narkotika) kan också ge mycket stöd för föräldrar och familjemedlemmar. Där möter man andra i liknande situation och ger varandra stöd. Googla gärna på vad som finns där du bor. Genom att själv söka hjälp och stöd när det är svårt är du en förebild för din dotter.
Lycka till!