Hur ska jag förstå vad som hände?

tis, 2015-04-28 18:54 -- Jenny Alpsjö
Fråga: 
Hej, jag vill berätta en historia och ställa lite frågor. För ca 2-3 år sedan så åt jag en cannabies muffins i Amsterdam. Jag var med om värsta marddrömsupplevelsen där allt blev platt och 2D-aktigt, färgerna extremt kontrasterande, synen laggade, ljud förstärktes extremt, ljudet brusade och jag hörde min egen röst onaturligt nära, kroppen domnade bort, känslan av gravitation förändrades, känseln förändrades, känslan av att dricka vatten förstärktes och var det enda som kändes verkligt. Eventuellt hackade jag tänder eller så gjorde mitt sällskap det. Jag började hyperväntilera (fast jag märkte inte det själv, men en i sällskapet kommenterade efteråt att jag lät som att jag höll på att dö och att han tyckte det var pinsamt) och jag tror jag skakade också (men jag minns inte). Jag blundade och försökte stå ut. Jag fick paranoida tankar och overklighetstankar kopplade till matrix å kände mig extremt ensam :( Vi var på en biograf och det känns som jag nu efteråt är helt traumatiserad filmen, som att det är mina egna minnen. Sedan gick vi ut från biosalongen mitt i filmen, och jag minns visuellt hur skumt det såg ut när jag gick efter mitt sällskap, där allt visuellt var mer platt, färgstarkt och laggade, med skarpa konturer. Jag associerade det till Alice i underlandet känsla. Sedan gick vi in på toaletterna (för att gömma oss från folk?) Jag var inne i ett bås och alla färger var så extrema och det kändes som att vara i ett tvspel. Jag var så rädd för det jag såg så mestadels ville jag blunda. Jag vågade inte kolla på min kompis ansikte för jag var rädd för att hon skulle se lika läskig ut som omgivningen. Jag kände på väggarna och fick en känsla av att det inte fanns någon väg ut och att jag var instängd i en låda och att inget existerade utanför. :( Det var hemskt. Jag sa åt mitt sällskap att öppna dörren så hon gjorde det. Jag tiggde och bad hela tiden om att dom skulle ta mig till sjukhus, men dom ville inte. Jag ville bara sova bort det läskiga och tanken på att ta sig hela vägen till vandrarhemmet kändes omöjlig. Sedan skulle vi gå tillbaka till vandrarhemmet. Jag accepterade läget. Det var fucked-up bara. Jag försökte skratta åt hur knäppt allt såg ut och var. Allt såg fortfarande ut som en platt bild och människor långt bort var som skarpa svarta punkter. Det som var långt bort var lika skarpt som det som var nära och färgerna var lika mättade långt bort som nära. Jag hallucinerade lite om ljudet från en arena, men det visade sig vara en motorcykel som åkte förbi oss och då slutade jag sen höra det. Allt ljud omkring brusade i öronen, så jag kan förstå missuppfattandet av ljudet. Mitt lokalsinne som annars är perfekt var borta, men vi lyckades ändå origentera oss rätt. Medan vi gick så pratade vi och mitt sällskap bad mig komma ihåg en sak hon sa så jag memorerade det och hur hon såg ut när hon sa det. (Brukar man kunna det under påverkan?) Vi kom till vandrarhemmet och det var ingen annan i sovsalen. Jag var glad men hela tiden på gränsen till livräddslan. Allt var fortfarande extremt färgstarkt, men jag accepterade att det såg ut som ett tvspel. Vi började filma och sånt och skrattade mycket, men min röst lät konstig och stel. Jag kände en stark positiv känsla. Och då och då svängde jag över till att bli livrädd igen. Sen kom vi på att vi inte hade ätit på flera timmar så vi gick och köpte mat. Allt började lagga lite nere i snabbmatsbutiken och jag var väldigt rädd. Sen åt vi tror jag (det var ju ett tag sen.) Det var inte någon förstärkt upplevelse med det, så som många har beskrivit att det brukar va. Senare så blev jag väldigt rädd igen och ville helst bara sova bort det hela. Så jag gick och la mig. Jag fick läskiga tankar igen. Sedan låg jag och försökte tänka på bra saker samtidigt som jag försökte behålla känslan av min kropp genom att göra en mindfullness övning (där man känner sin fötter, sen smalben, sen lår, osv). Senare somnade jag och rörde mig skumt i sömnen, där jag sparkade eller slog till överslafen för jag inte kunde styra mina armar och ben rätt när jag skulle röra mig lite. Under natten vaknade jag då och då till av sömnapne och jag var oroad för om jag skulle dö i sömnen, men accepterade den risken och sov ändå. Vi var tre stycken som delade på en muffins, och jag tog ca en fjärdedel. Vi tog det kl 18, och de extrema färgerna och intrycken höll i sig tills kl 4 på natten ungefär. Jag vaknade upp med jämna mellanrum under natten. Kl 4 eller 6 på morgonen så var det normalt igen. Sedan dröjde det tills kl 12 ungefär för att de mildare känslorna av påverkan skulle lägga sig. Men det kändes som att mitt liv hade ändrats helt. Alla tankar jag hade tänkt och alla upplevelser jag hade haft satte sig i huvudet och jag kunde inte hantera dom. Jag började dras in ännu mer i drogsällskapets mentalitet. Intrycken var starkare och overkliga ibland. Men sen fick jag ca en månad efter cannabismuffinsen och då fick jag en kraftig panikattack i samband med att vi kollade på samma film som på biografen. Sedan fick jag hög ångest, massa ångest attacker, fick paranoia, slutade äta, fick diaré, kunde inte sova, blev alldelles för påverkad av intryck, absorberades i samtal, försummade min hygien, tappade minnet, tappade lokalsinnet, höll på att glömma bort allt i mitt liv, kunde inte vänja mig vid något som var nytt, grät massor, var livrädd, kände det som att jag höll på att bli galen, hade starka overklighetstankar och en annorlunda verklighetsuppfattning, smög runt, vågade inte se folk i ögonen, trodde folk stirra på mig, var rädd för att allt skulle bli 2D, saker såg mer 2D ut. Sedan blev jag hemhämtad av min familj som jag tidigare brutit kontakten med. Jag var sängliggande och orkade knappt äta, gå på toa och orkade max ha 5 min långa samtal innan jag somnade av utmattning. Jag vågade inte gå ut och höll mig helst inne i ett enda rum för jag kunde inte vänja mig vid resten av lägenheten. Jag sov dåligt och hade extrema lucida marddrömmar där jag kände mig extremt närvarande och var fullt medveten, och all känsel var förstärkt. Drömmarna började kännas mer verkliga än den vakna tiden. Under vaken tiden kändes allt luddigt för mitt minne fungerade inte och jag kunde inte komma ihåg vad jag hade gjort under dagen, eller de tidigare dagarna. Jag var rädd för alla kakor för jag trodde de skulle ge mig cannabies upplevelsen. Jag var rädd för att äta mat för jag trodde folk skulle ha lagt droger i den eller mediciner. Jag kunde inte ordentligt minnas livet innan jag tog cannabies muffinsen. Jag hade klaostrofobi inne i badrummet och gick på toa med släkt lampa och duschade med öppen dörr och släkt lampa. Jag blev uttvingad på prommenader av min mamma och var livrädd under prommenaderna. Jag vågade inte vara ensam hemma och jag grät varje gång mamma kom hem igen för jag hade spänt mig så mkt medan hon var borta. Nu har det gått 2-3 år sen dagen jag åt cannabies och jag mår bättre. Jag fick tillbaka minnet allt eftersom. Färgerna är inte extrema längre, men jag måste ibland tänka på att inte ta in alla intryck på en gång. På att hålla tankeflödet uppe och sudda ut intrycken med att vara frånvarande (har precis fått diagnos asberger och adhd, så kanske är det därför jag måste dimma intrycken manuellt.) Tack vare min familj och pojkvän kan jag idag göra det mesta jag kunde innan jag blev sjuk. De stöttade mig och följde mig när jag inte vågade gå ut själv och hjälpte mig vara modig. Jag fick också sertralin, som kanske hjälpte eller annars gav placebo effekt om att de hjälpte, så vågade gå ut mer. Sömnrubbningarna och marddrömmarna la sig. De värsta försvann när jag fick neuroleptika (men neuroleptika gav väldigt konstiga biverkningar å var bara något jag skulle ta i några dagar så jag fick sova.) Men jag förstår fortfarande inte vad som hände. Varför såg och kändes allt så konstigt? Vad hände i hjärnan? Var det en akut ångestreaktion? Var det akut dilirium? Eller fick jag psykos? Var det bara en normal reaktion på drogen om man har asbergers? Var det jag upplevde hallucinationer? Vad är egentligen hallucinationer? Finns det möjlighet att jag fått någon hjärnskada? Jag hade starka känselintryck (vid lätt beröring) och luktsinne, men hade inte lagt märke till att jag haft kraftigt synintryck eller hörselintryck (även om jag kan ha tyckt att upprepande ljud varit obehagliga ibland, tex när löv blåser i träden) och haft overklighetskänslor vissa dagar. Jag kan inte längre vänja mig vid saker lika snabbt, förr vande jag mig vid nya intryck så snabbt att jag konstant var uttråkad. Jag är nog fortfarande lite påverkad av upplevelsen. Jag har fortfarande fobi för biografer. Jag är rädd för allt som påminner om biografer, som att åka bil eller att sitta långt fram i bussen. Jag är LITE rädd för att vara på nya platser jag inte känner igen, för jag vänjer mig inte tillräckligt snabbt, får förvirrade tankar, tappar lokalsinnet lite och blir rädd. Men att åka utomlands någon gång känns som ett stort berg. Jag är även fortfarande rädd för sychor, operationer och skådespelarna i filmen, musik ifrån filmen. Jag är mycket känsligare nu än förr, och tolkar saker ännu mer ordagrant än förr (men har alltid gjort det). Jag har alltid varit känslig, men det är mycket mer uppenbart nu när jag får direkt reaktion på saker som är dåliga för mig, som tex något för allvarliga filmer. Jag har fått svaret att det inte är någon hjärnskada som orsakar mina problem, utan att det är ångestsyndom, och nu asbergers. Men jag förstår inte hur man kan veta det utan att göra röntgen eller något. Inte för jag vet om det gör någon skillnad. Det gör det väl kanske inte, förutom att hjärnskada låter farligare. Om man har fått en hjärnskada.... då blir det väl inte värre än vad det är efter 2-3 år? Är det möjligt att en sån här upplevelse förstärker adhd och asbergers symtomen? Eventuellt blev jag också uttbränd/liknande i samband med ångestsyndromet för jag orkade ingenting och blev utmattad av allt. Är det möjligt att utbrändhet eller ångestsyndrom förstärker adhd och arbergers symtomen?
Svar: 

Hej, och tack för din berättelse. Jag är övertygad om att den kan vara till stor nytta för andra att läsa. Det låter som en väldigt obehaglig upplevelse du har haft, och som du flera år senare fortfarande påverkas av. Det är ju så med droger, och även med cannabis, att man reagerar olika på dem och inte heller alltid vet exakt vad man får i sig. Individuella faktorer spelar stor roll och det är inte alltid man innan vet om vilken "känslighet" man har. Det är vanskligt att försöka svara på dina frågor, vi kan inte ställa diagnoser och det kan - även om du är utförlig i din beskrivning - finnas andra faktorer att ta hänsyn till. Men många skulle nog kalla den akuta rusupplevelsen du beskriver för en drogutlöst psykos. Cannabis har ju hallucinatioriska egenskaper, den förstärker sinnesintrycken i det akuta ruset och det är del av det många vill komma åt när man använder den. Men ibland kan de hallucinatoriska effekterna gå överstyr. Har man redan från början en ökad känslighet för sinnesintryck (som man ju har vid Aspergers) är man känsligare för hallucinogena droger. Oftast går symptomen tillbaka snabbare än det du beskriver, men om man fortsätter använda droger och/eller har annan känslighet så kan symptomen stanna kvar längre eller i värsta fall bli permanenta. Det är inte heller ovanligt att den starka rädslan / ångesten man upplevt under en psykotisk episod kan ge upphov till ångestattacker senare i liknande situationer. Jag tänker att det är väldigt bra att du haft familj och kunnat hjälpa dig att återgå i normala vanor och gå emot dina rädslor. Det är också positivt att du fått hjälp med utredning och medicinsk hjälp. Man gör sällan röntgenundersökningar vid sådana besvär som du beskriver. Oavsett om man vill se det som en hjärnskada eller ej, så tänker jag att du bör förhålla dig till din hjärna och din psykiska hälsa som att du har en fortsatt känslighet, både pga dina diagnoser och dina upplevelser. Det är ännu mer viktigt för dig att sköta om dig med sömn, mat, motion och frisk luft. Du kommer behöva hitta sätt att hantera stress (mindfulnessövningar som du nämner kan vara ett sätt, och det var bra av dig att ta hjälp av det även under akuta ruset!) och strategier för att sortera intryck. Du har redan märkt av hjärnans fantastiska återhämtningsförmåga, men det är viktigt att fortsätta ge den de bästa förutsättningarna och att ha tålamod. Låt det ta sin tid och försök hitta rätt kravnivå för dig i olika sammanhang.